Min egen hälsoresa

Jag föddes med en krånglande mage. Min mamma har berättat det, många gånger. Att de första tre månaderna av mitt liv bestod av skrik och gråt. Jag hade så ont, så ont. Och fram till 52 års ålder så levde jag med en ständigt krånglande och väldigt ond mage.

Dagens blogginlägg blir lite längre och lite annorlunda än jag brukar skriva. Men jag vill delge er min resa, och jag har inga bekymmer med att vara ärlig om den, för att ni skall veta att jag vet vad jag pratar om. Jag har skaffat mig en hel rad verktyg och det beror på att jag varit tvungen att lösa mina problem själv.

Som spädbarn fanns det inte mycket att göra åt min mage. Rådet blev att ge mig kallt kaffe på sked innan jag matades. Tveksam effekt. Problemen gick inte över utan fortsatte upp i lekis och småskolan, skola och gymnasiet. Fortsatt ont i magen men väl i skolan tillkom tröttheten och huvudvärken. Miljön och människorna omkring mig, små och stora människor, gjorde livet värre. Men det var bara att gå varje dag. Smärtan i magen kunde vara så häftig att jag hade svårt att gå. Jag kunde känna hur färgen försvann från mitt ansikte. Till det kom järnbristen. Vilket är helt logiskt eftersom näringsupptaget var stört.

Som tonåring kom bölderna i ansiktet. De satte sig ofta kring näsa och haka som det gör när du har problem med mage och tarm. De satt där och värkte vecka ut och vecka in. -Inget att göra sa doktorn, det hör tonåren till. Jag fortsatte lida och skämmas.

Vid 15 års ålder fick jag en Whip-lash i en bilolycka. Det gjorde inte huvudvärken bättre. Jag fick nervsmärtor från hjässa ner till skuldror och ut i armarna. – Det skall självläka sa doktorn, du är ju ung! Inga problem! Det självläkte inte. 7 år senare när jag var 22 år, fick jag tag i en osteopat som löste mitt problem. Evigt tacksam <3 Inget låg som det skulle i nacken och det krävdes 10 behandlingar innan jag var någorlunda fri från problemet.

Men bölderna fanns kvar och magen hade jag slutat orka bry mig över. Jag försökte undvika sånt som gjorde mig värre, men effekten var väldigt tveksam.

Som ung kvinna fick jag erfara att detta med att skaffa barn inte var någon självklarhet. Innan första barnet föddes fick jag 4 missfall vid olika tidpunkter och det gjordes en utredning. Det var inget fysiskt fel på mig men det kom att bli en hel del prövningar till. Under mina kommande 13 år, från 1993-2006 skulle jag bli gravid totalt 20 gånger och föda fyra friska barn. Mängden missfall, i varierande antal fullgångna veckor, och hur sjukvården hanterade det skulle kräva många års bearbetande av mig själv, för mig själv. För jag skulle komma att upptäcka att sorg över missfall inte fångas upp och erkänns. Den historien får bli ett annat blogginlägg.

Sorg sätter sig i kroppen. Undantryckta känslor sätter sig i muskler och cellminnen. Det går inte att komma undan.

1995 när mitt första barn föddes så blev det en chock i min kropp. Stressen under graviditeten var enorm. Fostervattenprov skulle tas och risken för missfall efter det, gjorde att allt innan v 20 var ett blurr. Jag vågade inte visa för någon att jag var gravid och det förtog en stor del av glädjen. Detta skulle komma att bli “en favorit i repris vid varje graviditet”. Men det visste jag gudskelov inte då. Månaderna efter Hannah föddes värkte min kropp dag och natt så till den milda grad att jag hade svårt att lyfta henne. Jag kunde inte gå normalt pga smärtorna under fötterna. Kroppen var i kaos. Hannah ärvde såklart min mage och det blev 3 månader till som försvann i ett töcken.

Det togs prover och det påvisade reumatisk sjukdom.

Huden blir inte bättre trots att jag nu är mer än vuxen. Tiden och orken tillåter inte att jag forskar något djupare i detta. Hjärnan har liksom fullt upp med annat. Magen fortsätter jävlas fullt ut och jag har nog med att läka mellan förlossningar och missfall.

När yngsta barnet är 3 år så havererar min kropp och själ. Jag har haft några episoder med utmattning men nu kommer det även fysiskt. Jag får göra en hysterektomi och jag är lycklig som en lärka!

Det skulle dock komma att bli en ny operation ca 10 år senare pga sviterna av 4 stora barn. Men det är något som jag tar som en del av min läkning. Det blir ett helande i dessa ingrepp trots allt. Det blir till något jag gör för mig själv och min framtid, förhoppningsvis med mindre problem.

Under dessa år är jag med om en ny olycka där jag helt slår sönder svanskotan. Med ständiga smärtor under flera år som gör det svårt för mig att köra bil, sitta normalt och att gå och springa för länge. -Inget att göra säger doktorn, här får du smärtstillande!

Jag orkar inte ha det såhär längre, ett inferno av piller, krånglande mage och en inte alltför ljus framtid där jag misstänker att problemen kommer att hopa sig.

När jag hittar en annons om en Fasteterapeut utbildning blir jag helt fast! Jag kommer ihåg att när jag var ca 10 år gammal juice/buljongfastar med min mamma i ca 5 dagar. De dagarna kommer jag ihåg att jag aldrig mått så bra, någon gång under min barndom. Helt smärtfri. Pigg och bra i magen. Jag går denna utbildning, allt känns rätt och resonerar med mig och mina medicinska kunskaper. Men det tar ca 4 månader innan jag känner skillnaden på djupet. Vissa effekter kommer snabbt, smärtor försvinner och svullnader minskar, men kroppen behöver tid. Och vad är 4 månader om man jämför med 52 år? Absolut ingenting!

De besvär och svårigheter jag har haft med min kropp är absolut ingenting i jämförelse med vad många kvinnor idag går runt med. Det är därför jag gör det jag gör. Jag vill sprida detta och hjälpa så många som möjligt att läka och inte fastna som stammisar hos sjukvården. Det anser inte jag är ett liv. Det är att bli begränsad något enormt och det leder sällan till att du blir frisk och får en frisk ålderdom.

Har du någon i din närhet som behöver läsa detta? Dela gärna <3